I'll tell you what I want, what I really really want

Nej, jag tänker inte skämmas för det:

Spice Girls gör den ultimata gräsklippningsmusiken.
Punkt.

Stealing you from fifty other guitarplaying men

Peace & Love var fint. Den absolut bästa spelningen var Armand Mirpours.

Jag vet att jag har tjatat om honom förut, men ni MÅSTE lyssna på honom.

Han var helt fantastisk under sin halvtimmesspelning på Orion. Jag har aldrig sett sådan spelglädje. Inte ens hos Håkan Hellström. Fattar ni då hur briljant han är?

Killen stod och använde nästan halva speltiden till att berätta fina stories om när han var tolv år och kär i en tjej, hur han försökte berätta det för henne men blev dissad, hur hon ändrade sig i sjuttonårsåldern och blev kär i honom, hur han var för stolt för att bli ihop med henne och de bara blev kompisar.

Han förklarade hur mycket han älskade publiken mellan varje låt, och blev helt förvånad för att det var så mycket folk där.

Jag har aldrig sett någon artist med så mycket humor, och så mycket glädje och så mycket kärlek.
Jag stod och log hela spelningen igenom.

Jag uppmanar, för att inte säga befaller, er att lyssna på honom. Gör det här.

Roskilde - den stora sammafattningen

Årets Roskildefestival är över. Dags för en sammafattning i punktform:

* Varmt, varmare, varmast.

Jag kollade väderprognoserna minst tre veckor innan. Var rädd för att festivalen skulle regna sönder. Men det blev åt andra hållet istället, sol sol sol och ständig jakt på skugga. Ett litet regnstänk eller moln skulle inte varit fel.

* Man har blivit gammal

Hur lyckas man alltid glömma bort hur jobbigt det är att stå upp på konserter? De två sista dagarna ville jag bara sitta ner. Och blåsorna, skoskavet och svarta mojset - hur kan man alltid glömma? Slutsats: nästa gång satsar vi på en dag med övernattning inomhus.

* Torsdag

Danska Lucy Love sparkade igång på hemmaplan. Vi blev nästan tårögda av gensvaret från publiken. Petter drog igång partyt på Orange Scen. Festen kom igång när Eye N Eye hjälpte till på slutet.

* Fredag

Höga förväntningar inför Fleet Foxes. Men det var mycket ljudskruvande i mellan låtarna. Det var inget tempo. Ingen stämning Men jäklar va bra de är trots allt. Efteråt såg jag gitarristen, "oh I realy love your music, can I take a picture?" Det fick jag.

Gissa vem som är medlem av Fleet Foxes?

Två timmar senare var det dags för Glasvegas. Hyfsat lite folk. Så där bra, lyfte aldrig.

Äntligen sittplatser inomhus, umpabumpa-techno med Labrassbanda, festivalens överraskning och ett band man bara hittar på festivaler som Roskilde! Sedan väntade Oasis på den största scenen. Och det svängde! Jag gjorde misstaget att ställa mig i toalettkön under spelningen, jag kom aldrig fram, jag flydde från kön när jag hörde Wonderwall, den kan man ju inte missa!

Oasis rockade på...

Jenny Wilson spelade vidare i den varma pölsenatten. Lite långdraget, men gjorde den bästa dansen under festivalen! Jag och scenen Arena har något emot varandra. Det går inte att gå förbi scenen och bara stå och titta några låtar, man ser helt enkelt jättedåligt om man står utanför. Därför orkade jag inte mer än två låtar med Röyksopp, och då missade jag ju självklart Robyns medverkande. Tack Arena.

* Lördag

Håkan Hellström levererade denna heta lördag. Mer än så var det inte. Och hemskt vad långhårig karln har blivit.

The Dodos spelar stämningsfull gitarrpop med storslagna trummor i bakgrunden. Men på deras konsert på Roskilde hade det finfina studioljudet mixas bort. Istället begravdes musiken i trummorna. Misslyckat ljud, verkligen. Men besvikelsen avtog då indiepojkspolingarna i Cut of your hands äntrade scenen. Detta band från Nya Zeeland pumpade på från sekund ett. Festivalens bästa band! Både publiken och bandet blev nog lite förvånade att publiken var där var så hängiven.

Indieattityd från Nya Zeeland

Katastrofscenen Arena bjöd på Fever Ray, men tyvärr Karin, vi pallade tre låtar, dåligt ljud, dåliga platser och för mycket ljus och för lite verkstad. Desto roligare var popfarbröderna i Pet Shop Boys. De hade ingen låda på magen, men väl en låda på huvudet.

* Söndag

Äntligen mulet och lite svalare väder! Vi packade ihop tältet och började dagen på festivalområdet med Ulf Lundell. Vi såg två låtar och av någon konstig anledning tyckte jag att det var lite bra. Allvarligt, håller jag på att börja tycka om den mannen?! Norska Marit Bergman-systern Ida Maria sparkade igång på en scen längre bort. Tyvärr fick de lugnare

låtarna mycket utrymme i mitten av spelningen. De fartfyllda hitsen kom i slutet, då hade de slitna pensionärerna somnat på gräsmattan... Mer sömn och uppladdning för The Whitest Boy Alive. Erland Öye och hans hissdansbandsindie övertygar, enformigt och likartat, ja visst, men svängigt och dansat och charmigt. Coldplay äntrar Orange Scen och avslutar festivalen. Chris Martin är på strålande humör och sjunger om festivalen i var och varannan låt. Jag tror att han har tänkt på de stora festivalscenerna när han skrivit flera av låtarna. De passar liksom

på en stor scen. Coldplay avslutar festivalen värdigt.

Slutsats:

Är det bara jag som tycker så här - man går och ser ett band som man kanske har hört två låtar av och bandet håller på drygt en timme - då blir det oftast för långt! För de mindre banden borde maxgränsen ligga på 40 minuter. Jag tröttnar, får ont i benen, tänker på Fish and chips. Eller så kanske det är ett tecken på att jag tycker att bandet är dåligt?