Pet Shop Boys-sound ut i sommaren

Tisdag kväll utanför Kents studio ”Psykbunkern”. Lugnet lägger sig över studion och även i det lummiga villaområdet som omringar studion. Men här har det visst varit inspelningsfest den senaste tiden. För vem kunde tro att Kent skulle lura på en ny skiva, som de dessutom döper till ”En plats i solen”!?

Och inte nog med det, ena singeln döper de till ”Gamla Ullevi”. Är det ett skämt? Eller en flört med alla göteborgsfans? Men så har det alltid varit med Kent. De gillar att överraska, göra tvärtemot, skita i allt. Det finns en kultur kring Kent, att Kent ska vara på ett sätt, mörkt, kallt och pretto. Men när Jocke Berg står och säger ”ta hand om er, jag älskar er” (eller nåt i den stilen) på scen förstår man att det är bara fansen som försöker hålla uppe denna Kent-kultur. Bandet själva ger fasen i kulturen och har inga som helst problem att göra dunkadunka-musik utan distade gitarrer och fullständigt skita i hur de lät på de tre första albumen.

Men hur som helst: det är alltid intressant när Kent släpper en ny grammofonskiva. Och vad ska man säga efter en första lyssning på ”Gamla Ullevi”? Stora trummor, Vapen och ammunition-vissel och det känns lite… Pet Shop Boys!

Linslus-Peter

Sitter och tittar igenom klippen på PSL-bloggen. Vem är det som dyker upp under intervjun med Emmy?! Kolla själv på skärmdumparna eller klippet på svt.se

Den här vinkeln är den bästa, kolla vilken vinyl som är huvudhöjd, det är ju bob hund!

Kollade in några tröjor, men tyvärr höll inte Familjen-tröjorna måttet. Hade gärna sett en svart tröja...

Så var Siesta

Just hemkommen från Siestafestivalen. Innan jag hoppade på tåget tillbaka till Stockholm kunde jag och min gamle vän samt förste vapendragare och nyskåning Björn konstatera att jag var festivalbesökare-deluxe. När alla kids ligger och luktar gammal kräks på tågstationen kommer jag trippande med min resväska på hjul efter en förstaklassig vistelse på en gård i Mala. Som bland annat innehöll Scones-frukost, två kossor samt ett värdpar som väckte sina gäster genom studsmattehoppning.

Festivalen då? Jo. Rent vädermässig, så där. Regn och åska på fredagen, lite bättre på lördagen.

Babian stånkade igång festivalen för min del, och spela aprock kan de verkligen.

bob hund:s spelning höll på att regna och åska bort. Bob hund i åska hade verkligen varit något. Men lagom till spelstart drog ovädret förbi. Som vanligt gnatade Thomas Öberg på om att ljudnivån var för låg, deklarerade att bandet skulle anmäla Hässleholms kommun för hets mot POPGRUPP om de inte höjde volymen. Det bästa med bob hunds mellansnack är att det alltid innehåller något vettigt, denna gången också. Det var en helt ok bob hund-spelning, inte den bästa jag har sett, inte den sämsta. Conny och en scenarbetare verkade bråka om hur hans gitarr skulle kopplas, Conny blev uppenbart störd av denne scenarbetare. Spelningen tog fart på allvar när de sköt av "Ett fall och en lösning" och "Istället för musik: förvirring". Det mest underhållande var nog killen några rader framför mig som levde sig in i sistnämnda låt till den milda grad att han stod och hoppade på sin jacka, kompisarna fick efteråt lugna ner honom. Snacka om rock n roll liv.

Ingenting var i fin form. Speciellt trumsektionen som levererade många sköna jams.

Mustasch stod tveklöst för festivalens besvikelse. Bakfulla, eller fortfarande fulla var de efter att trummisen hade gift sig dagen innan. Och alkoholen hade satt sig på takten och på sången. Sån tajt rock som bandet trakterar får inte framföras halvhjärtat. Då faller musiken, och det gjorde den på den här spelningen. Och jag blir aldrig impad när ett band försöker vinna publikens hjärta genom att prata om hur mycket de älskar sprit. Väx upp.

Familjen eller Johan T Karlsson hade skyhöga förväntningar på sig. Den scen han spelade på ligger bokstavligt talat vägg i vägg med Markan i Hässleholm, stället där han spelade in debuten. Och spelningen stapplade sig fram, men publiken kändes inte hundra procent. Det kändes som om Johan väntade på att publiken skulle komma igång och att publiken väntade på Johan. Men paradnumret "Det snurrar i min skalle" fick nog Markans husgrund att flytta på sig lite grann.

För övrigt noterar jag att Siestas scenarbetare verkar ha väldigt lite att göra. Så fort någon slänger i väg ett micstativ (bob hund och Familjen till exempel) så hoppar en roddare fram och ställer i ordning stativet. Ge fanken att visa er på scenen! Det förstör liksom känslan av framförandet.

Elektroniskt samtal med Martin Axén i The Ark

The Ark drar snart ut på turné med nya plattan In Full Regalia. IVK frågade Martin Axén om skivan, svåra ord och förändrade bilder av Ola Salo.




Beskriv nya plattan med tre ord.
- Rockig, glammig och lantlig.


Vad har ni för mål med den?
- Vi vill ju så klart primärt nå ut med vår musik men vi har också jobbat med en skiva som också är tänkt att framföras på scén. Det tycker jag att vi har lyckats med. Något direkt mål har vi nog inte. Vi är rustade för en ny cirkus och vi får se vart den tar oss.


Vad skiljer den från era tidigare skivor?
- Mer gitarr, mindre synt.


Vad betyder namnet på den?
- "I full mundering", "fullt ut".

Namnet är inte det första ni gjort som man behöver ett lexikon för att
tolka. Varför använder ni så svåra ord och så smala referenser i era
titlar och texter?
- Jag upplever att texterna i våra låtar ofta kan tolkas och läsas i olika nivåer. Det finns ofta ett tydligt huvudbudskap som man sedan kan fördjupa sig i genom olika referenser och finurliga ord.


Vilka tror ni kommer gilla nya plattan mest?
- Alla, förhoppningsvis.


Många tyckte att man fick se en annan bild av Ola i Ola Svensson
Superstar än den de var vana vid. Hur tror ni det påverkar er?
- På ett bra sätt. Vi är bra på att göra oförutsägbara och oväntade situationer till något bra tycker jag. Melodifestivalen kontra Ola Svensson Superstar är två bra exempel på lyckade ytterligheter. Den bredden tror och hoppas jag är bra.


Martin sa i höstas till Dalarnas Tidningar att Peace & Love är
Sveriges bästa festival. Står han fast vid det?
- Av de större festivalerna tycker jag att de är den som vågar sticka ut hakan mest och bjuder på ett bra och varierat program. Det märks att festivalen startats av ett gäng som varit på flera festivaler själva.


Vilka andra ställen spelar ni på i sommar, och vilket är ni mest pepp inför?
- Alla ställen faktiskt. Vi är sjukt sugna på att spela i sommar. Det var länge sen nu. Vi kommer ge oss ut på en turné som täcker in de flesta breddgrader av vårt land.


Till sist, vad önskar ni er mest av allt just nu?
- En härlig vår och sommar med gänget som numera är ett stort gäng.

bob hund 2.0

Efter några rykten om att bob hund ska ha befunnit sig utanför Tambourinestudion så dök den upp som ett oväntat berg (men det gör mig ingenting) - den nya EP:n Stumfilm. (Längesedan någon släppte en EP va?)

Och som vanligt - när man är ett kärt fan är det alltid lite nervöst och höra på vad favoritbandet har hittat på...

... men det finns ingen anledning till besvikelse. Det låter välgjort, barrikadskanderaren Öberg för fram sitt band med en glans, musiken passar perfekt in i 10-talet. Ett bob hund 2.0.

Paradspåret Festen är över är ett trevligt örhänge. Det låter lite som att bandet umgåtts lite för mycket med Weeping Willows. Detta kommer bli en perfekt liv-låt att varva in på låtlistan innan nästa rökare. Videon, där Tomas spelar oönskad dammsugarförsäljare, är välgjord och nästan lite läskig. Texten är melankolisk, en känsla att tåget har gått, att allt hopp är ute, just det - Festen är över!

Som vanligt spottar bob hund ut användbara meningar: "Du tycker att jag drömmer, jag som inte ens kan sova".

Kul överraskning med en ny EP innan alla festivalspelaningar med världens bästa band drar igång!

Här kommer videon:

Telefonsamtal med Lars Lindquist i Billie The Vision & The Dancers

Billie The Vision & The Dancers är just nu högaktuella med skivan From Burning Hell To Smile And Laughter. IVK ringde upp Lars Lindquist för att chitchatta lite om spanska fans, nya bandmedlemmar och självklart nya skivan.
- Vi har tagit musiken ett steg längre, avslöjar Lars.

- Det är en speciell skiva, berättar han. Vi väntade barn medan vi skrev låtarna och fick barnet under inspelningen. Jag fick mer material att jobba med, och har haft något annat att tänka på än bara musiken. Och vi har låtit musiken spreta mer mellan glada och ledsna låtar. Jag tycker ju i och för sig att vi alltid har gjort både glad och ledsen musik, men nu har vi tagit det ännu ett steg längre. Den här är en sammanfattning av allt vi gjort tidigare. Det är längre åt alla håll, och vi har blivit bättre rent musikaliskt.

Lars berättar att bandet har utökats med medlemmar. En ny trummis och trumpetare har kommit in, och utgör en viss skillnad i bandet.
- Frida (som spelar trumpet) är bara tjugo år, så det är en ganska stor skillnad åldersmässigt i bandet. Men vår grundidé har alltid varit att visa att trots att man är olika så kan man göra saker ihop. Det finns en kille från Argentina och en från Indien i bandet, vi har både tjejer och killar med, det är rätt stor åldersskillnad mellan oss - och trots det så kan vi göra bra grejer tillsammans ändå.

Viktigt med Internet
Billie The Vision & The Dancers har en egen bilddagbok och egen Facebookprofil. Tidigare har alla deras låtar legat uppe på hemsidan för besökarna att ladda hem fritt. Lars berättar att de alltid använt Internet mycket.
- Vi startade skivbolaget (Love Will Pay The Bills, IVK:s anm.) år 2004. Då hade vi inget annat sätt att nå ut än att ge ut det gratis på Internet. Sedan gjorde vi så att man fick donera pengar om man ville, och vi tjänade jättemycket på det, säkert mer än vad vi förlorade på att ge ut det gratis. Det är viktigt med en nära relation till fansen och det passar oss bra. Den nya tiden kräver ju en sådan relation, och det känns så naturligt för oss. En tjej som kallar sig vårt största fan bor i Venezuela, och förut visste jag knappt att det landet fanns!

Stora i Spanien
Att tjejen bor i Venezuela har sin förklaring. I somras sålde nämligen bandet en låt till en spansk reklamfilm, vilket ledde till att de blev mycket hypade i utlandet.
- Vi blev rockstjärnor i Spanien! berättar Lars. Alla tidningar ville prata med oss och alla radiokanaler ville intervjua oss. Singeln sålde platina där och vi spelade inför 20.000 pers i Barcelona. Då förstod man hur otroligt snabbt det kan gå när media hjälper till. Vi funderar på att åka tillbaka till Spanien i juni eller augusti.

Vad har ni annars för planer för sommaren?
- Vi hade tänkt spela på alla festivaler, men sedan blev vi av med vårt bokningsbolag, och nu när det löste sig så är alla festivaler redan fullbokade! Men vi ska spela mycket i maj och juli, och sedan kanske vi ska dra till Spanien i juni.
- Det känns som en nystart för oss, för vi har ett nytt bokningsbolag, nya medlemmar och ny skiva. Allt är väldigt spännande.

(Foto: Lars Lindquist på Granny Goes Street 2008 i Falun.
Bild: Fridah Jönsson)

Recension: Johan Borgert och Holy Madre på Debaser Medis

Så här i avtalsrörelsen är det extra kul att Johan Borgert och Holy Madre har en del texter som handlar om arbetslivet.

"Slipsarna höll tyst på ditt föredrag". "Nu är jag ett as, jag förstörde hans liv på min arbetstid" diktar Borgert och hans orkester, och även i smått fantastiska biten "Nu ska du ha feedback": "Se hur jag fängslar med min powerpoint" sjunger Johan samtidigt som Paula Cederberg drar igenom ett papper i dokumentförstöraren, strimlorna förvinner ut i publiken på Debaser Medis och jag tänker, ah! Detta är kontorspop.

Det är den ovanstående låten som gör sig bäst live under denna korta korta konsert. (Hur tänkte klubbarrangören egentligen när de gav bandet så kort tid, eller hur fasen gick det här till?)

De andra låtarna svänger till i bland. Tyvärr är inte bandet riktigt samspelta, eller är det en nervositet som ger sig till känna?

Den som gör det säkraste intrycket är bandledaren själv. Självförtroendet spirar, man behöver inte göra sig till när man gör så bra musik.

Indiematlagning med en jäkla massa vin

Vad är det för roligt med att titta på småfulla artister som lagar mat? Det är faktiskt jättekul. Titta själva:

Träffar jag rätt har jag en chans att få mer av min framtid

Sist bob hund huserade på Ebay slutade det med att en norrman köpte singeln Fantastiskt som bara släpptes i ett exemplar. Den här gången lägger bandets syntman Jonas Jonasson ut sin avklippta, gigantiska, respektingivande, väldiga...mustasch!

Att han ska sälja mustaschen på Ebay har varit känt ett tag, men att den nu ligger där och kan budas på känns lite...tokigt! Något som bandkamraten Thomas Öberg skulle kunna nämna i en låt.

Inte nog med det, avklippningen av mustaschen har förevigats på tuben där man hör musik från Jonas soloprojekt, Huvudwerk.

Är detta ett pr-trick av bob hund eller ren galenskap? Förmodligen både och.

När man som jag, älskar bob hund, sväljer man vad som helst. För mig är detta poesi.

Äntligen Familjen!

"Det snurrar i min skalle" kom flygande som en glödhet projektil och vände många dansgolv upp och ned. Nu, äntligen, har det kommit ett livstecken från Johan T Karlsson. Låt oss presentera: "När planeterna stannat". Soundet känns igen, men låten känns mer...Rock n roll!

Här är länken!


Familjen lirar i Borlänge. Foto: Peter Johansson

Stiko Per Larsson vandrar till Norge

Stiko Per Larsson, 31, är en artist och låtskrivare uppvuxen i Leksand men bosatt i Stockholm. De senaste fyra åren har han genomfört olika vandringsturnéer genom Sverige (Rättvik-Stockholm, Stockholm-Leksand, Göteborg-Stockholm), och första maj börjar han gå från Stockholm till Oslo.
- Jag känner mig aldrig så levande som under vandringsturnéerna, säger Stiko.





Stiko Per Larsson är unik i sitt slag. Han är en musiker som genomför sina vårturnéer till fots. År 2007 började han gå från Rättvik till Stockholm. Varje dag stannade han på olika ställen för att ge konserter. Sedan dess har han gjort en vandringsturné varje vår, och alla har varit väldigt uppskattade.
Det är inte bara de som besöker spelningarna som kan lyssna på Stiko, för han använder mycket ny teknik. Han gör dagliga videobloggar, och varje kväll filmas konserterna och visas live på hans hemsida.

I år ger han sig på att korsa riksgränserna, och går från Stockholm till Oslo.

- Den här gången ville jag göra något större och längre än tidigare turnéer och dessutom kolla in läget i Norge, berättar Stiko. Vi startar den första maj i Stockholm och så tar det en månad att nå fram till Oslo. Det är fjärde gången jag är ute på turné till fots, och det har alltid varit sjukt roligt. Man möter så mycket folk och får se så många platser man aldrig skulle sett annars.

Är du inte rädd att något ska gå fel?

- Oh ja! Fast det har gått bra så här långt. Första dagarna under den första turnén 2007 så var jag riktigt orolig. Hur ska man veta att man klarar en sådan här grej? Men det gör man. Om man bara är envis nog och hyfsat tränad så klarar man det. Klart att det sen kan hända oförutsedda saker, som olyckor eller liknande, men det är ju en del av livet. Saker händer, vare sig man vill eller inte.

Kopplar bort vardagen

Genom vandringarna har Stiko träffat mycket nytt folk. Han tycker att det är något av det bästa med turnéerna:
- Som jag sa, alla möten och galna och trevliga människor som finns ute i skogarna. Känslan av frihet, att man bara ger sig iväg och går varenda dag under en längre period. Man kopplar bort vardagen på något vis. Jag känner mig aldrig så levande som under vandringsturnéerna.

Stiko berättar att sällskapet är en viktig del av vandringarna:
- Det värsta med att vandra är att man kan bli riktigt trött de första dagarna och muskelvärken är ibland fruktansvärd. Men det går alltid över. Ensamheten under min första vandring 2007 var också jobbig. Nuförtiden har jag en sidekick, en hund och en chaufför som kör massa teknikprylar med mig så det är på ett sätt enklare nu.
Första året var jag helt ensam och gick många långa mil genom mörka skogar alldeles ensam. Då undrade jag vad fan jag höll på med ibland. Men stoltheten jag kände när jag tog mig fram till slutmålet Stockholm det året var så stark att den övervann alla dåliga känslor.






Stiko har släppt två plattor och en EP. Den första skivan ”Flyktsagor”
kom 2007, EP:n Buddy Longway 2008 och Kap Farväl 2009.
Han har själv svårt att beskriva musiken:

- Den är ganska pretentiös akustisk rock med lite folk inslag av lite folktoner måhända. Iallafall så har jag fiol med på en hel del låtar. Texterna är viktiga, minst lika viktiga som melodierna. Jag försöker berätta historier på ett relativt abstrakt sätt. Då texterna är på svenska så kräver det ganska mycket arbete för att texterna ska nå högre nivåer är den normala svenska standarden. När jag sedan fått ihop en text och en historia som jag tycker är värd att berätta försöker jag sjunga den så vackert jag bara kan. Typ så tänker jag.

”Jag vill bara uttrycka mig”

Stiko är populär i alla kretsar. Han spelar på såväl Leksandsbaren som privata studentfester och i riksradio. Spelningarna är alltid välbefolkade, både av indiekids i svarta Cheap Monday-jeans och av KTH-studenter i ljusblå skjorta. Han går hem hos både femåringar och sextiofemåringar. Nyckeln till det kan vara att han själv inte vill ha någon speciell målgrupp:

- Jag tänker inte riktigt på vem jag vill nå eller inte. Jag har fans i alla möjliga åldrar och samhällsgrupper. Det är strunt samma vem det är och hur gammal den människan är. Jag vet att många tycker min musik är alldeles för pretto och allvarlig, men det kan jag leva med. Alla kan inte gilla en. Det jag avskyr mest är fördomar och folk som dömer min musik utan att gett mig en ärlig chans. Det kan vara allt från recensenter till vänner. Om de inte orkar ge mina låtar ett par lyssningar så vet jag att de inte har det som krävs för att uppskatta texterna och musiken. Det är helt ok, då kan de fortsätta lyssna på årets hype eller vad de nu läst att man ska lyssna på.
Jag vill bara uttrycka mig och skapa något som folk minns mig för. Göra något slags avtryck hos människor. Jag lever, alltså händer det mig massa saker. Precis som för alla andra. Jag vill sätta ord och musik på mina upplevelser, för jag tror jag
delar dem med många.

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?

- Att jag håller jag och mina vänner håller sig friska! Ett klassiskt
svar, i stil med "fred på jorden", men jag vill verkligen det. Att
halka nu och bryta ett ben och få ställa in hela turnén vore himla
trist!

Karin Ström - Hon som älskade dig

En gång i tiden skrev hon om Kanske Älskling i Svenska Dagbladet. Bandet höll på att få hybris och spelade bland annat på ett galleri i Stockholm där en gammal man käkade apelsin under vårt soundcheck.

Hon heter Karin Ström och gör också musik och just nu är hon aktuell med låten "Hon som älskade mig". Videon är en enkel historia då Karin vandrar genom Stockholm. Enkel men stilren.

Karin Ström på Spotify

Den Stora Utmaningen (10 låtar från 00-talet)

I vissa kretsar vill inte vara sämre. Vi har också gjort en lista på 00-talets bästa låtar. Vissa gör en lista på 100 eller 50 låtar. Vi drog åt svångremmen och ställde oss på plankan och bestämde att utse de 10 bästa låtarna från 00-talet. Det har varit ett helvete. Många låtar som är bra fick inte plats på våra listor.

Innan vi börjar sörpla in 10-talets nya alster vill jag (Peter) göra en stilla undran: Va fan hände med musiken under 00-talet egentligen? Jag har absolut inga statistiska belägg för det här, men min känsla säger att musik missbrukas mycket mer nuförtiden.

Låtarna vailas sönder i Idol, Körslaget leker firmafest och låter 20 lagerarbetare från Viskafors gapa sönder We will rock you och sedan kalla misshandeln för körmusik. Hallå! Körmusik? De har de aldrig varit i kyrkan eller i någon annat forum för körmusik. Att kalla Körslaget för körmusik borde vara straffbart. Programmet borde heta Klassens timme-slaget.

För att inte tala om Dansbandskampen. Gammal musik i ny tappning. Var försvann de nya låtarna? Covermusik kanske funkar att lyssna på under påverkan av alkohol på hemvändarfesten men nu har otyget spritt sig till riksteve.

Till sist, ett inlägg i fildelningdebatten. Inte från mig själv, utan från en kompis. Han är liksom jag ett fan av Bob hund. Jag frågade om han hade hört senaste skivan.

- Jag har slutat att lyssna på musik efter Ipred-lagen, blev hans svar.

Nätet svämmar över av listor. Skit i dem. Det här är facit:

Marias nollnolltal: (På Spotify)

The Ark - The Most Radical Thing To Do (2002)
Introt (som hörs i slutet av föregående låt på albumet) vill jag höra på mitt bröllop. Det är en mycket romantisk låt trots, eller tack vare, texten.

Håkan Hellström - Det är så jag säger det (2002)
Trots ett stort låtutbud att välja från, står denna låt i en klass för sig, när det gäller herr Hellströms produktion under det senaste årtiondet.

Kanye West - Through the Wire (2003)
Framgången har stigit USA:s bratigaste hiphopare åt huvudet. En gång i tiden, när karriären precis hade börjat, lät det som bäst.

Coldplay - Fix You (2005)
Många låtar var kallade, och få var utvalda. Till sist föll valet på denna Coldplay-låt som står sig bäst i längden.

Laleh - Live Tomorrow (2005)
Jag minns en sommar då jag arbetade nattpass som hotellreceptionist med TV:n som enda sällskap. Jag minns denna låt som ZTV:s hitvarning.

Mary J Blige - Be Without You (2005)
Ingen kan sjunga som Mary J Blige, och ingen kan förmedla känsla som Mary J Blige. Denna låt är beviset.

Mando Diao - Ochrasy (2006)
Björn är den bäste sångare i Mando Diao, och så här avskalat vill jag alltid höra hans stämma.

Tingsek - I Love You (Part 1) (2006)
Hur skapar man en låt som framkallar lyckokänslor i magen, som bubblar upp och tar sig ut genom ett leende på läpparna? Fråga Magnus Tingsek.

Adele - Melt My Heart to Stone (2008)
Mary J Blige har fått seriös konkurrens från andra sidan Atlanten. Det kan aldrig bli för mycket äkta, känslosam, kvinnlig skönsång.

Regina Spektor - Laughing With (2009)
Regina Spektor kan förmedla allvarliga texter med lättsamma melodier. Jag vill ha mera sådant på 2010-talet.

Billys nollnolltal: (På Spotify)

Familjen - Det snurrar i min skalle
”Det Snurrar I Min Skalle” var nog den lättaste låten att ta ut till den här listan. Textraden ”Jag gjorde upp en eld för dig/och nu brinner hela skogen” är genial. Den bästa elektroniska musiken under 2000-talets tio första år stod Familjen för.

Oasis - Songbird
En av dem få Oasislåtarna som Liam Gallagher har skrivit. Annars har det varit Noel som har varit hjärnan bakom Manchesterbandet. Men ”Songbird” kan mycket väl vara Oasis bästa låt någonsin.

The Libertines- Time For Heroes
Ingen musiker var lika skandalomsusad som Pete Doherty. Men bakom alla skandalrubriker gömde sig ett musikaliskt geni. Det visade han både i The Libertines och i Babyshambles. Radarparet Doherty/Barat hade mycket väl kunnat bli lika klassikt som Lennon/McCartney och Morrissey/Marr. Men istället handlade det om droger, stölder och osämja, vilket resulterade i att The Libertines splittrades.

Eskobar – Good Day For Dying
När debutskivan släpptes år 2000 värderade jag Eskobar som ett av Sveriges mest intressanta band. Bandet lyckades dock inte leverera en likvärdig uppföljare, och har inte varit i närheten av det under de senare skivorna heller. Men jag lyssnar gärna på ”Good Day For Dying”, och drömmer mig tillbaka till en tid då Eskobar var ett band att räkna med.

Håkan Hellström- Uppsnärjd I Det Blå
Håkan stod för decenniets största och viktigaste genombrott inom svenskt musikliv. Ingen annan var lika betydelsefull. Helt plötsligt var det riktigt hett att sjunga på svenska igen. På väldigt kort tid gick han från att vara en basist i ett indieband till att bli en institution. Ord är egentligen överflödiga men Håkan är en levande ikon och debutskivan är en modern klassiker. ”Uppsnärjd I Det Blå”, som är hämtad från debuten, är oerhört underskattad. Det talades om att låten skulle bli en singel men så blev det inte. Det är förmodligen därför låten inte har fått den uppmärksamhet som den förtjänar.

The Strokes - Last Nite
Överklassgrabbarna från New York stod för decenniets första och förmodligen också största hajp. Bandet blev omtalat som rockens räddning innan debutalbumet hade släppts. När skivan väl nådde butikerna kunde vilken idiot som helst bekräfta att hajpen var befogad. Det var ett bedårande album från ett bedårande band. Och låten ”Last Nite” var, och är fortfarande, en bedårande låt.

The Knife - Heartbeats
The Knife är egentligen ett ganska överskattat band. Man kan väl enkelt säga att syskonen Dreijer blandar och ger. Men Karin har en av Sveriges absolut bästa röster, och ”Heartbeats” är kort och gott en väldigt bra låt.

Kristian Anttila-Västra Frölunda
Låten har ett enormt skönt driv från första till sista sekund, och en gitarrslinga som är helt gudomlig. ”Västra Frölunda” kan mycket väl vara den låt som jag har lyssnat på flest gånger under decenniet, utan att tröttna det minsta på den.

Morrissey - Irish blood, English Heart
Moz fick på 1990-talet utstå en hel del kritik. Han blev bland annat kallad för rasist i och med låten ”The National Front Disco”. Med raderna:
”I’ve been dreaming of a time when/ to be English is not to be baneful/ to be standing by the flag not feeling shameful, racist or partial”, tog han avstånd från de vidriga anklagelserna.

The Ark -It Takes A Fool To Remain Sane
Jag minns att jag ofta under högstadiet sökte tröst i den här låten. Jag kände att jag verkligen kunde identifiera mig med den. The Ark lät aldrig så bra som bandet gjorde år 2000. För övrigt är texten till ”It Takes A Fool To Remain Sane”
helt magnifik.

Fridahs nollnolltal: (På Spotify) (En låt fattas tyvärr)

10. When You’re Looking Like That – Westlife

(Coast To Coast, 2001)

Sluta inte läsa än, det kommer bättre låtar snart. Men eftersom det här är en lista över de bästa låtarna under nollnolltalet, så ville jag ta med en låt som jag tyckte var bäst när den kom. Och eftersom jag var åtta år när jag hörde den här så får den här kvala in. Westlife var ett pojkband, det ska erkännas. MEN. De var det bästa pojkbandet som någonsin stått på denna jord. Deras låtar var helt okej, de sa ganska roliga saker i intervjuer – och de gjorde When You’re Looking Like That. Bättre än såhär blir inte irländsk NRJ-pop. Sjukt bra låt av ett sjukt bra pojkband.

9. Chewing Gum – Annie

(Anniemal, 2004)

Jag hatade den här låten i början. På riktigt, jag hatade den. Jag hatade den så mycket att jag bytte kanal när den var Veckans Hitvarning på ZTV och jag försökte äta frukost till den. Men sedan hände något. Efter ett tag var den inte lika dålig längre, och då började jag istället lyssna på den om och om och om igen. Nu älskar jag beatet, den alldeles för ljusa rösten och det tjatiga upprepandet av ”oh NO! Oh NO!”.

8. Crying At The Discoteque – Alcazar

(Casino, 2000)

Säg “Alcazar” och det jag associerar till är hela min barndom. Jag var kär i Andreas Lundstedt, kunde dansstegen till merparten av Alcazars låtar och lärde mig texterna till allihop utantill. Vissa av deras låtar var väl inte riktigt något jag skulle vara stolt över att lyssna på idag, men Crying At The Discoteque är faktiskt tre minuters ren och skär briljans. Och trots att melodin är Sheila B:s låt Spacer, så tycker jag ändå att den är så typiskt Alcazar. Snygg melodi, snyggt ljud, och framförallt snyggt band.

7. Hej Hej Monika – Nic & The Family

(Hej Hej Skiva, 2004)

Man får tycka att jag är helt jävla korkad som har den här låten på en lista över de bästa låtarna som gjorts hittills under 00-talet. Men det tycker inte jag att jag är. För jag tycker att det här är den bästa pepp-låten som finns. Det är en enkel men briljant låt om kärlek och blyghet, och jag tycker faktiskt att indiemänniskorna som suckade ”åh, jävla sommarplåga” om den här låten hade helt fel. För på fullt allvar, känns inte raden ”känns som vår kärlek föll på sned från början, precis som lutande tornet i Pisa” som något som skulle kunna komma från såväl Markus Krunegård som Håkan Hellström?

6. Pocketful of Money – Jens Lekman

(Oh You’re So Silent Jens, 2005)

Jag älskar Jens Lekmans musik. Jag älskar de träffsäkra texterna, jag älskar de lugna och försiktiga melodierna som man både kan somna, gråta, skriva och pussas till, och jag älskar Jens Lekmans personlighet. Jag älskar den här låten för att jag brukade skriva citat ur den till en pojke som jag älskar. När jag insåg det så skrev jag i ett blogginlägg att han turns my legs to spaghetti. En vecka senare gick jag väldigt sent hem från honom, på ben som verkligen inte var något annat än spaghetti. Utan den här låten hade den känslan varit mycket svårare att beskriva.

5. Hey Modern Days – The Ark

(We Are The Ark, 2000)

Jag tycker inte att en lista över nollnolltalet är en riktig lista om den inte innehåller The Ark. För trots nakenvandringar genom Malmö, skämt om terrorattacker och uttalanden om Eurovision Song Contest efter en sugig placering, så är de faktiskt ett av Sveriges absolut bästa band. Jag hatar klyschan ”de räddade mitt liv” när man pratar om musiker, så man kan lite mindre dramatiskt säga att The Ark var mina bästa kompisar när jag gick i sjuan. Jag var den enda som hade en iPod Mini, och alla låtarna på We Are The Ark var med på 25 mest spelade. Den här var överst.

4. Pokerkväll I Vårby Gård – Florence Valentin

(Pokerkväll I Vårby Gård, 2007)

”Och igår knackade snuten på, skickade packet till piketen”. Den raden var i stort sett det enda jag sjöng under sommaren och hösten 2007. Hade jag varit mina föräldrar hade jag varit lite skeptisk till att min fjortonåriga dotter gick och sjöng rader om ett kriminellt gäng som jobbar i fängelse och odlar knark hemma, men det var inte min mamma och pappa. De tyckte bara att det var en jättebra låt med en skön melodislinga. Såklart. (Och jag bryr mig noll gånger noll om Clash-stölder.)

3. Det Är Ett Idogt Jobb Att Driva Ungdomen Ut Ur Sin Kropp – Markus Krunegård

(Markusevangeliet, 2008)

Markus Krunegård är ju Markus Krunegård. Det vill säga: En underbar man. En av de grejer jag ångrar mest av allt i hela mitt liv är att jag var så puckad och vägrade tycka om honom. Jag tyckte att han verkade ha hybris för att han inte hade några vänner på MySpace, och därför sågade jag honom längs med fotknölarna. Sedan såg jag honom live och… eh, ändrade mig. Jag vet verkligen inte många låtar som är bättre än den här, och jag vet verkligen inte många artister som är mer fantastiska än Markus Krunegård.

2. I Get Along – The Libertines

(Up The Bracket, 2002)

Jag kommer inte skriva något om den fascinerande historien om Pete Doherty och Carl Barât. Jag kommer inte skriva om hur sorgligt det är att världens bästa rockband la ner på grund av droger, och jag kommer inte skriva något om att The Libertines var bättre än Babyshambles. Jag tänker bara skriva att när jag som femtonåring hörde raden ”I get along, just singing my song, people tell me I’m wrong, fuck ’em!” för första gången så ångrar jag bittert att jag bara var nio när låten kom, och att istället för att spara pengar till London-resor och se Pete och Carl live, så lyssnade jag på Las Ketchup och lekte med Barbie.

1. Spår Nr 6 – Peggy Lejonhjärta

(Viskningar Och Rop, 2004)

Det är konstigt hur vissa låtar bara kan fånga en. Jag fyllde tolv år och önskade mig Peggy Lejonhjärtas Viskningar & Rop i present. Min moster köpte den till mig, och jag gjorde ingenting annat än att ligga på min säng och lyssna på plattan hela dagen efter min födelsedag. Sedan dess har jag aldrig slutat lyssna på Spår Nr 6, och heller aldrig tröttnat på den. Det är gitarrerna och den helt briljanta texten som gör att den här låten aldrig någonsin kommer att ta sig ur mitt hjärta.

Peters nollnolltal: (På Spotify)

Det snurrar i min skalle - Familjen

Den 20 oktober 2006 gjorde DJ-duon Bend your nis plis sitt första gig på kårhuset i Falun, när det fortfarande låg uppe på Lugnet. Lokalen var ett jäkla kyffe och skulle nog inte få godkänt av räddningstjänsten ur brandsäkerhetssynpunkt. Vi spelade Familjens Ivanhoe och Rebecca, den tidiga varianten på Det snurrar i min skalle. Vi tyckte låten svängde, det var en av grundkriterierna för att vi överhuvudtaget skulle spela en låt i DJ-båset. Sen kom vi med i Klubb Phone Me och bokade Familjen. Publiken gick bananer . Några år senare fick Familjen följa med Kent på turné, men det är en annan historia.

The Heinrich Maneuver - Interpol
Bra rock i Joy Division-anda.

Take A Chance - The Magic Numbers
Finns det något sötare band än de magiska siffrorna? Syskonparen Stodart och Gannon är så gulliga att man bara vill krama dem. Låten Take A Chance är lagom indie anser jag. Inte för pretto eller för svårt, låter det inte lite Popsicle?

Blommor på brinnande fartyg - Bob hund
Från senaste skivan, en framtida bob-klassiker. Texten är en av de starkaste som Thomas Öberg skrivit. Det i kombination med ett tajt electrobeat och det avslutande gitarrsolot signerat Essing/Nimmersjö kan inte bli så mycket bättre. Bob hund är tillbaka med besked.

En annan typ av disco - Detektivbyrån
En lite kylig augustimorgon åkte jag norr ut från Stockholm. Knappt någon trafik alls, jag åkte från vårt nya hem, nästan samma känsla som i inledningen i Eldkvarns mästerstycke Fulla för kärlekens skull. En annan typ av disco spelades i bilstereon, den fungerande som någon slags tröst. Det var då jag insåg att Detektivbyrån verkligen har tillfört en speciell känsla till 00-talet.

We Share Our Mother's Health - The Knife
Under hela 00-talet har de gäckat oss med hemliga masker och konstiga ljud. The Knife gör verkligen något eget och platsar självklart på denna lista.

Palace & Main - Kent
Hur jag än vänder och vrider på min musiksamling kommer jag alltid tillbaka till Kent. Som fan får man stå ut med mycket. Dåliga låtar till exempel, Tillbaka till samtiden kanske inte var den klang och jubel-föreställning vi hade hoppats på. Men med Röd visade Kent återigen att de är Sveriges bästa ishockeyhalls-arena-band. Räkna aldrig ut Kent. Men varje platta tar sin tid, därför kommer listans Kentlåt från Du och jag döden.

Dom kommer kliva på dig igen - Håkan Hellström
Hur många gånger har vi inte hört om att Håkan Hellström förändrade hela den svenska musiken på 00-talet? Jättemånga gångar antagligen. Därför struntar jag att skriva det. Istället plockar vi en låt från Ett kolikbarns bekännelser, den bästa Håkan-plattan någonsin.

Infra Riot - The Soundtrack of our lives
TSOOL:s karismatiske sektledare Ebbot Lundberg styr sitt band med järnhand. Jag hoppas han fortsätter med det in på 10-talet.

The Aftermath - Kashmir
På Ljungskile Folkhögskola fick jag låna denna skiva av Sofia. Tack för lånet, först nu har jag själv köpt skivan. Och den är lika bra nu som den var 2004.