Så var Siesta

Just hemkommen från Siestafestivalen. Innan jag hoppade på tåget tillbaka till Stockholm kunde jag och min gamle vän samt förste vapendragare och nyskåning Björn konstatera att jag var festivalbesökare-deluxe. När alla kids ligger och luktar gammal kräks på tågstationen kommer jag trippande med min resväska på hjul efter en förstaklassig vistelse på en gård i Mala. Som bland annat innehöll Scones-frukost, två kossor samt ett värdpar som väckte sina gäster genom studsmattehoppning.

Festivalen då? Jo. Rent vädermässig, så där. Regn och åska på fredagen, lite bättre på lördagen.

Babian stånkade igång festivalen för min del, och spela aprock kan de verkligen.

bob hund:s spelning höll på att regna och åska bort. Bob hund i åska hade verkligen varit något. Men lagom till spelstart drog ovädret förbi. Som vanligt gnatade Thomas Öberg på om att ljudnivån var för låg, deklarerade att bandet skulle anmäla Hässleholms kommun för hets mot POPGRUPP om de inte höjde volymen. Det bästa med bob hunds mellansnack är att det alltid innehåller något vettigt, denna gången också. Det var en helt ok bob hund-spelning, inte den bästa jag har sett, inte den sämsta. Conny och en scenarbetare verkade bråka om hur hans gitarr skulle kopplas, Conny blev uppenbart störd av denne scenarbetare. Spelningen tog fart på allvar när de sköt av "Ett fall och en lösning" och "Istället för musik: förvirring". Det mest underhållande var nog killen några rader framför mig som levde sig in i sistnämnda låt till den milda grad att han stod och hoppade på sin jacka, kompisarna fick efteråt lugna ner honom. Snacka om rock n roll liv.

Ingenting var i fin form. Speciellt trumsektionen som levererade många sköna jams.

Mustasch stod tveklöst för festivalens besvikelse. Bakfulla, eller fortfarande fulla var de efter att trummisen hade gift sig dagen innan. Och alkoholen hade satt sig på takten och på sången. Sån tajt rock som bandet trakterar får inte framföras halvhjärtat. Då faller musiken, och det gjorde den på den här spelningen. Och jag blir aldrig impad när ett band försöker vinna publikens hjärta genom att prata om hur mycket de älskar sprit. Väx upp.

Familjen eller Johan T Karlsson hade skyhöga förväntningar på sig. Den scen han spelade på ligger bokstavligt talat vägg i vägg med Markan i Hässleholm, stället där han spelade in debuten. Och spelningen stapplade sig fram, men publiken kändes inte hundra procent. Det kändes som om Johan väntade på att publiken skulle komma igång och att publiken väntade på Johan. Men paradnumret "Det snurrar i min skalle" fick nog Markans husgrund att flytta på sig lite grann.

För övrigt noterar jag att Siestas scenarbetare verkar ha väldigt lite att göra. Så fort någon slänger i väg ett micstativ (bob hund och Familjen till exempel) så hoppar en roddare fram och ställer i ordning stativet. Ge fanken att visa er på scenen! Det förstör liksom känslan av framförandet.