Det är beundransvärt att Krunegård följer upp debutalbumet med ett dubbelalbum. Hur ofta händer det?! Jag trodde att han hade redovisat alla känslor, frågeställningar och berättelser. Jag trodde att han skulle lugna ner sig och vara tyst i flera år.
Som stark Krunegårdsmotståndare måste jag lägga mig platt för "Prinsen av Peking". Mackan blandar glatt ihop Scocco-tunes, syntiga Jonathan Johansson-slingor och bongotrummor och ett personligt sångsätt som verkligen sticker ut. För att inte tala om refrängerna som fastnar som mördarsninglar i trädgården.
Men för mig själv rekommenderar jag måttliga doser Krungeård. Det finns en överhängande risk att det blir för mycket. Då slutar jag lyssna tvärt.
