onsdag 25 november 2009
torsdag 12 november 2009
lördag 7 november 2009
Recension: Kent - Röd
Sist öppnade Kent med Elefanter. Det var kallt och grått. Ett kyligt ljudlandskap präglade faktiskt hela Tillbaka till samtiden.
Men något har hänt. På Röd hör vi kyrkklockorna ringa in. Vi sätter oss i kyrkbänkarna och församlingen klämmer in i öppningsspåret 18:29-4. Ingen skönsång, men en varm och hjärtlig öppning.
Och det fortsätter i en varm känsla. Kent svettas ikapp på Taxmannen och Krossa allt. Någon har visst snurrat igång discokulan. Taxmannen lär bli en hit med en typisk Kentiansk textrad: älskling det är livet som leker, det leker med oss nu. Slingan i låten känns igen, det luktar Vapen och amnution och lite Du och jag döden. Låten Krossa allt är nästan en fortsättning på Taxmannen.
Jag läste någonstans att det var väldigt bra stämning bland bandmedlemmarna i Kent. Det märks. De trycker på alla knappar, gitarrer blandas med discotakt med syntar som måste vara inspirerade av electroskåningen Familjen. Mitt i låtarna ändrar de färg och stämning, kreativiteten saknas inte.
Någon har till och med varit så kreativ och lagt på stråkar på låten Hjärta. Det funkar utmärkt.
Glädjen har inga gränser på denna Kentplatta. Låten Idioter är glad och väldigt svängig och skulle kunna vara något som Sverige bjuder på som pausnummer i Melodifestivalen.
Kent har spottat upp sig några hack sedan Tillbaka till samtiden, som kändes som en mellanplatta. Röd lär både glädja gammelfansen som nyfrälsta. En blandning mellan Vapen & ammunition och Du och jag döden.
Kent visar ännu en gång att de är intressanta, trots att det var 14 år sedan de debuterade.
Bästa spår efter några lyssningar: Taxmannen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)