Pet Shop Boys-sound ut i sommaren

Tisdag kväll utanför Kents studio ”Psykbunkern”. Lugnet lägger sig över studion och även i det lummiga villaområdet som omringar studion. Men här har det visst varit inspelningsfest den senaste tiden. För vem kunde tro att Kent skulle lura på en ny skiva, som de dessutom döper till ”En plats i solen”!?

Och inte nog med det, ena singeln döper de till ”Gamla Ullevi”. Är det ett skämt? Eller en flört med alla göteborgsfans? Men så har det alltid varit med Kent. De gillar att överraska, göra tvärtemot, skita i allt. Det finns en kultur kring Kent, att Kent ska vara på ett sätt, mörkt, kallt och pretto. Men när Jocke Berg står och säger ”ta hand om er, jag älskar er” (eller nåt i den stilen) på scen förstår man att det är bara fansen som försöker hålla uppe denna Kent-kultur. Bandet själva ger fasen i kulturen och har inga som helst problem att göra dunkadunka-musik utan distade gitarrer och fullständigt skita i hur de lät på de tre första albumen.

Men hur som helst: det är alltid intressant när Kent släpper en ny grammofonskiva. Och vad ska man säga efter en första lyssning på ”Gamla Ullevi”? Stora trummor, Vapen och ammunition-vissel och det känns lite… Pet Shop Boys!

Linslus-Peter

Sitter och tittar igenom klippen på PSL-bloggen. Vem är det som dyker upp under intervjun med Emmy?! Kolla själv på skärmdumparna eller klippet på svt.se

Den här vinkeln är den bästa, kolla vilken vinyl som är huvudhöjd, det är ju bob hund!

Kollade in några tröjor, men tyvärr höll inte Familjen-tröjorna måttet. Hade gärna sett en svart tröja...

Så var Siesta

Just hemkommen från Siestafestivalen. Innan jag hoppade på tåget tillbaka till Stockholm kunde jag och min gamle vän samt förste vapendragare och nyskåning Björn konstatera att jag var festivalbesökare-deluxe. När alla kids ligger och luktar gammal kräks på tågstationen kommer jag trippande med min resväska på hjul efter en förstaklassig vistelse på en gård i Mala. Som bland annat innehöll Scones-frukost, två kossor samt ett värdpar som väckte sina gäster genom studsmattehoppning.

Festivalen då? Jo. Rent vädermässig, så där. Regn och åska på fredagen, lite bättre på lördagen.

Babian stånkade igång festivalen för min del, och spela aprock kan de verkligen.

bob hund:s spelning höll på att regna och åska bort. Bob hund i åska hade verkligen varit något. Men lagom till spelstart drog ovädret förbi. Som vanligt gnatade Thomas Öberg på om att ljudnivån var för låg, deklarerade att bandet skulle anmäla Hässleholms kommun för hets mot POPGRUPP om de inte höjde volymen. Det bästa med bob hunds mellansnack är att det alltid innehåller något vettigt, denna gången också. Det var en helt ok bob hund-spelning, inte den bästa jag har sett, inte den sämsta. Conny och en scenarbetare verkade bråka om hur hans gitarr skulle kopplas, Conny blev uppenbart störd av denne scenarbetare. Spelningen tog fart på allvar när de sköt av "Ett fall och en lösning" och "Istället för musik: förvirring". Det mest underhållande var nog killen några rader framför mig som levde sig in i sistnämnda låt till den milda grad att han stod och hoppade på sin jacka, kompisarna fick efteråt lugna ner honom. Snacka om rock n roll liv.

Ingenting var i fin form. Speciellt trumsektionen som levererade många sköna jams.

Mustasch stod tveklöst för festivalens besvikelse. Bakfulla, eller fortfarande fulla var de efter att trummisen hade gift sig dagen innan. Och alkoholen hade satt sig på takten och på sången. Sån tajt rock som bandet trakterar får inte framföras halvhjärtat. Då faller musiken, och det gjorde den på den här spelningen. Och jag blir aldrig impad när ett band försöker vinna publikens hjärta genom att prata om hur mycket de älskar sprit. Väx upp.

Familjen eller Johan T Karlsson hade skyhöga förväntningar på sig. Den scen han spelade på ligger bokstavligt talat vägg i vägg med Markan i Hässleholm, stället där han spelade in debuten. Och spelningen stapplade sig fram, men publiken kändes inte hundra procent. Det kändes som om Johan väntade på att publiken skulle komma igång och att publiken väntade på Johan. Men paradnumret "Det snurrar i min skalle" fick nog Markans husgrund att flytta på sig lite grann.

För övrigt noterar jag att Siestas scenarbetare verkar ha väldigt lite att göra. Så fort någon slänger i väg ett micstativ (bob hund och Familjen till exempel) så hoppar en roddare fram och ställer i ordning stativet. Ge fanken att visa er på scenen! Det förstör liksom känslan av framförandet.

Elektroniskt samtal med Martin Axén i The Ark

The Ark drar snart ut på turné med nya plattan In Full Regalia. IVK frågade Martin Axén om skivan, svåra ord och förändrade bilder av Ola Salo.




Beskriv nya plattan med tre ord.
- Rockig, glammig och lantlig.


Vad har ni för mål med den?
- Vi vill ju så klart primärt nå ut med vår musik men vi har också jobbat med en skiva som också är tänkt att framföras på scén. Det tycker jag att vi har lyckats med. Något direkt mål har vi nog inte. Vi är rustade för en ny cirkus och vi får se vart den tar oss.


Vad skiljer den från era tidigare skivor?
- Mer gitarr, mindre synt.


Vad betyder namnet på den?
- "I full mundering", "fullt ut".

Namnet är inte det första ni gjort som man behöver ett lexikon för att
tolka. Varför använder ni så svåra ord och så smala referenser i era
titlar och texter?
- Jag upplever att texterna i våra låtar ofta kan tolkas och läsas i olika nivåer. Det finns ofta ett tydligt huvudbudskap som man sedan kan fördjupa sig i genom olika referenser och finurliga ord.


Vilka tror ni kommer gilla nya plattan mest?
- Alla, förhoppningsvis.


Många tyckte att man fick se en annan bild av Ola i Ola Svensson
Superstar än den de var vana vid. Hur tror ni det påverkar er?
- På ett bra sätt. Vi är bra på att göra oförutsägbara och oväntade situationer till något bra tycker jag. Melodifestivalen kontra Ola Svensson Superstar är två bra exempel på lyckade ytterligheter. Den bredden tror och hoppas jag är bra.


Martin sa i höstas till Dalarnas Tidningar att Peace & Love är
Sveriges bästa festival. Står han fast vid det?
- Av de större festivalerna tycker jag att de är den som vågar sticka ut hakan mest och bjuder på ett bra och varierat program. Det märks att festivalen startats av ett gäng som varit på flera festivaler själva.


Vilka andra ställen spelar ni på i sommar, och vilket är ni mest pepp inför?
- Alla ställen faktiskt. Vi är sjukt sugna på att spela i sommar. Det var länge sen nu. Vi kommer ge oss ut på en turné som täcker in de flesta breddgrader av vårt land.


Till sist, vad önskar ni er mest av allt just nu?
- En härlig vår och sommar med gänget som numera är ett stort gäng.

bob hund 2.0

Efter några rykten om att bob hund ska ha befunnit sig utanför Tambourinestudion så dök den upp som ett oväntat berg (men det gör mig ingenting) - den nya EP:n Stumfilm. (Längesedan någon släppte en EP va?)

Och som vanligt - när man är ett kärt fan är det alltid lite nervöst och höra på vad favoritbandet har hittat på...

... men det finns ingen anledning till besvikelse. Det låter välgjort, barrikadskanderaren Öberg för fram sitt band med en glans, musiken passar perfekt in i 10-talet. Ett bob hund 2.0.

Paradspåret Festen är över är ett trevligt örhänge. Det låter lite som att bandet umgåtts lite för mycket med Weeping Willows. Detta kommer bli en perfekt liv-låt att varva in på låtlistan innan nästa rökare. Videon, där Tomas spelar oönskad dammsugarförsäljare, är välgjord och nästan lite läskig. Texten är melankolisk, en känsla att tåget har gått, att allt hopp är ute, just det - Festen är över!

Som vanligt spottar bob hund ut användbara meningar: "Du tycker att jag drömmer, jag som inte ens kan sova".

Kul överraskning med en ny EP innan alla festivalspelaningar med världens bästa band drar igång!

Här kommer videon:

Telefonsamtal med Lars Lindquist i Billie The Vision & The Dancers

Billie The Vision & The Dancers är just nu högaktuella med skivan From Burning Hell To Smile And Laughter. IVK ringde upp Lars Lindquist för att chitchatta lite om spanska fans, nya bandmedlemmar och självklart nya skivan.
- Vi har tagit musiken ett steg längre, avslöjar Lars.

- Det är en speciell skiva, berättar han. Vi väntade barn medan vi skrev låtarna och fick barnet under inspelningen. Jag fick mer material att jobba med, och har haft något annat att tänka på än bara musiken. Och vi har låtit musiken spreta mer mellan glada och ledsna låtar. Jag tycker ju i och för sig att vi alltid har gjort både glad och ledsen musik, men nu har vi tagit det ännu ett steg längre. Den här är en sammanfattning av allt vi gjort tidigare. Det är längre åt alla håll, och vi har blivit bättre rent musikaliskt.

Lars berättar att bandet har utökats med medlemmar. En ny trummis och trumpetare har kommit in, och utgör en viss skillnad i bandet.
- Frida (som spelar trumpet) är bara tjugo år, så det är en ganska stor skillnad åldersmässigt i bandet. Men vår grundidé har alltid varit att visa att trots att man är olika så kan man göra saker ihop. Det finns en kille från Argentina och en från Indien i bandet, vi har både tjejer och killar med, det är rätt stor åldersskillnad mellan oss - och trots det så kan vi göra bra grejer tillsammans ändå.

Viktigt med Internet
Billie The Vision & The Dancers har en egen bilddagbok och egen Facebookprofil. Tidigare har alla deras låtar legat uppe på hemsidan för besökarna att ladda hem fritt. Lars berättar att de alltid använt Internet mycket.
- Vi startade skivbolaget (Love Will Pay The Bills, IVK:s anm.) år 2004. Då hade vi inget annat sätt att nå ut än att ge ut det gratis på Internet. Sedan gjorde vi så att man fick donera pengar om man ville, och vi tjänade jättemycket på det, säkert mer än vad vi förlorade på att ge ut det gratis. Det är viktigt med en nära relation till fansen och det passar oss bra. Den nya tiden kräver ju en sådan relation, och det känns så naturligt för oss. En tjej som kallar sig vårt största fan bor i Venezuela, och förut visste jag knappt att det landet fanns!

Stora i Spanien
Att tjejen bor i Venezuela har sin förklaring. I somras sålde nämligen bandet en låt till en spansk reklamfilm, vilket ledde till att de blev mycket hypade i utlandet.
- Vi blev rockstjärnor i Spanien! berättar Lars. Alla tidningar ville prata med oss och alla radiokanaler ville intervjua oss. Singeln sålde platina där och vi spelade inför 20.000 pers i Barcelona. Då förstod man hur otroligt snabbt det kan gå när media hjälper till. Vi funderar på att åka tillbaka till Spanien i juni eller augusti.

Vad har ni annars för planer för sommaren?
- Vi hade tänkt spela på alla festivaler, men sedan blev vi av med vårt bokningsbolag, och nu när det löste sig så är alla festivaler redan fullbokade! Men vi ska spela mycket i maj och juli, och sedan kanske vi ska dra till Spanien i juni.
- Det känns som en nystart för oss, för vi har ett nytt bokningsbolag, nya medlemmar och ny skiva. Allt är väldigt spännande.

(Foto: Lars Lindquist på Granny Goes Street 2008 i Falun.
Bild: Fridah Jönsson)

Recension: Johan Borgert och Holy Madre på Debaser Medis

Så här i avtalsrörelsen är det extra kul att Johan Borgert och Holy Madre har en del texter som handlar om arbetslivet.

"Slipsarna höll tyst på ditt föredrag". "Nu är jag ett as, jag förstörde hans liv på min arbetstid" diktar Borgert och hans orkester, och även i smått fantastiska biten "Nu ska du ha feedback": "Se hur jag fängslar med min powerpoint" sjunger Johan samtidigt som Paula Cederberg drar igenom ett papper i dokumentförstöraren, strimlorna förvinner ut i publiken på Debaser Medis och jag tänker, ah! Detta är kontorspop.

Det är den ovanstående låten som gör sig bäst live under denna korta korta konsert. (Hur tänkte klubbarrangören egentligen när de gav bandet så kort tid, eller hur fasen gick det här till?)

De andra låtarna svänger till i bland. Tyvärr är inte bandet riktigt samspelta, eller är det en nervositet som ger sig till känna?

Den som gör det säkraste intrycket är bandledaren själv. Självförtroendet spirar, man behöver inte göra sig till när man gör så bra musik.