Ingenting är inget, inget, inget, inget

Vet ni, vänner?

Ni MÅSTE köpa Ingentings platta Tomhet, Idel Tomhet.

Och om ni inte älskar låten Tack så måste ni ha en jävligt bra förklaring. För den är en av de finaste låtar som någonsin gjorts.

Lasse, jag pallar inte!

Bara titeln på Lars Winnerbäcks nya album får mig att ledsna på gubben.

"Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen" heter skivskrället med en bild på Lasse i alldeles förstora glasögon.

Bara titeln får mig att känna ångest.

Jag har haft nog med mina egna grubblerier, jag har dragit allt i långbänk, jag behöver inte en gubbe till som sjunger om det svåra livet.

Okej, jag erkänner, jag har inte lyssnat mer än 10 sekunder på nya skivan och redan skriver jag ner Lasse. Förlåt Lasse men jag orkar inte höra! Du får vara hur bra som helst, men jag pallar inte.

Ken Ring har blivit lycklig?

Ken Ring verkar lycklig. Kan det verkligen stämma?

Väntar på ingenting

Idag är det onsdagen då [ingenting] ska rädda den svenska indiehösten. Bandet fick en fyra i DN där recensenten skriver att de gjort ett stort musikaliskt steg framåt. Jag hoppas på det samma. [Ingenting] med låtsnickrare Sander i spetsen har tyvärr en förmåga att vara ojämna. Ena stunden en genialisk låt, nästa låt en besvikelse.

Hur som helst så gjorde bandet en "hemlig" spelning under Liljeholmsbron igår. I vissa kretsar var där, här kommer beviset.

Uppdatering 14:12:

Efter en igenomlyssning så står [ingenting] pall för mina förväntningar. Storslaget, ylande gitarrer, pulserande taktarrangemang. Arenaindien är här.

Nu sågar vi Hellström!

Konsert: Håkan Hellström

Var: Gröna Lund, Stockholm

Publik: jättemånga

En sanning är att Håkan alltid är Håkan. Det vill säga att han är bra live, han är alltid glad för att så många har kommit till konserten och gillar det han gör och hans låtar håller ovanligt bra kvalité.

Så Håkans lägstanivå är alltid hög.

Men det är någonting som fattas. Jag har sett denna form av Håkankonsert fyra gånger på loppet av ett år. Jag och Håkan kanske borde ta en paus. Eller åtminstonde saxofonkillen. Ta det inte personligt, men måste du springa runt med din guldtuta och lägga dig i varje gitarrslinga? Visst, Håkan har alltid varit förtjust i blås, men någon måtta får det väl vara på blåsonanin (förlåt uttrycket mamma)?

Det är ingen överraskning att se Håkan Hellström längre. Efter en timma börjar jag titta på klockan. Var tog febrigheten vägen? Sista natten med gänget-känslan? Kanske behövs det en ny platta från falsksångaren från Västra Frölunda, eller att han börjar i någon annan ände. Köra låtarna baklänges kanske? Nej jag vet inte.

Det börjar också bli lite tradigt när Håkan påstår att han träffade en kille med ett svart moln över sig när bandet landande bakom Grönan just i kväll. Han vill få mellansnacket att låta som det hände för en stund sedan. Men erfarna Håkankonsertbesökare vet att det är lögn. Eller så förföljer killen som lyssnar på den där Bob Dylan-låten om och om igen bandet.

Nya låtar och nya mellansnack och sjömanskostym? Ja tack! Eller så börjar jag bli gammal. Typiskt.