Var: Gröna Lund, Stockholm
Publik: jättemånga
En sanning är att Håkan alltid är Håkan. Det vill säga att han är bra live, han är alltid glad för att så många har kommit till konserten och gillar det han gör och hans låtar håller ovanligt bra kvalité.
Så Håkans lägstanivå är alltid hög.
Men det är någonting som fattas. Jag har sett denna form av Håkankonsert fyra gånger på loppet av ett år. Jag och Håkan kanske borde ta en paus. Eller åtminstonde saxofonkillen. Ta det inte personligt, men måste du springa runt med din guldtuta och lägga dig i varje gitarrslinga? Visst, Håkan har alltid varit förtjust i blås, men någon måtta får det väl vara på blåsonanin (förlåt uttrycket mamma)?
Det är ingen överraskning att se Håkan Hellström längre. Efter en timma börjar jag titta på klockan. Var tog febrigheten vägen? Sista natten med gänget-känslan? Kanske behövs det en ny platta från falsksångaren från Västra Frölunda, eller att han börjar i någon annan ände. Köra låtarna baklänges kanske? Nej jag vet inte.
Det börjar också bli lite tradigt när Håkan påstår att han träffade en kille med ett svart moln över sig när bandet landande bakom Grönan just i kväll. Han vill få mellansnacket att låta som det hände för en stund sedan. Men erfarna Håkankonsertbesökare vet att det är lögn. Eller så förföljer killen som lyssnar på den där Bob Dylan-låten om och om igen bandet.
Nya låtar och nya mellansnack och sjömanskostym? Ja tack! Eller så börjar jag bli gammal. Typiskt.
Men åh, TACK! Det är ju det här jag har sagt ända sedan förra året men blivit idiotförklarad av typ alla för.
SvaraRaderaHan har ju gamlat sig och är tråkig och är mest dryg och enformig att se.
Jag börjar kanske också bli gammal, men ändå.