Lås inne ivern i dig

"Jag är en sådan idiot. Det sämsta med mig är att jag bara vill hitta musik själv.
(...)
För ett par år sedan var det ett jävla tjat om Dory Previn. De som tjatade om Dory Previn var såna som har blanka frisyrer och asymmetriska jackor från Acne. Och värst: de facto skulle Dory Previn aldrig bli min, för hon var redan så många andras."

Så skrev Annika Norlin häromdagen.
Jag läste det och kände bara "du och jag, Annika."

Jag orkade aldrig engagera mig i Glasvegas när de breakade i höstas. Det var för stor hype runt dem och jag orkade inte lyssna på något mer komplicerat än Markus Krunegård eftersom han gjorde rakt-på-texter på svenska som jag relaterade till.

Detta gjorde att jag fick något som var misstänkt likt panik varje gång jag Glasvegas nämndes. Trots det vägrade jag lyssna på dem.
Jag hade skivan och den låg i mitt iTunes, men jag skulle aldrig frivilligt spela Geraldine. Det var redan alldeles för många som gjorde det.
När det här hade hållit på ett tag så var Glasvegas-hyston över och jag började andas ut lite när jag läste om dem.

Men. Nu i februari har ZTV (som förut var först med ny musik och nu är musikkanalernas svar på Storstadspojken) börjat spela Daddy's Gone. Oavbrutet.
Och jag blir mot min vilja helt freakin' fast.

Jag har tänkt aslänge att "nej, de här är inte alls bra" och "jag gillar inte alls den här låten", bara för att jag vet att det, som Håkan hade sagt, är alldeles för sent för Glasvegas.
Men precis som när man försöker ignorera känslor för någon man inte vill ha känslor för, så funkar det inte.

Så idag kapitulerade jag och spelade deras platta ungefär tio gånger i podden hela dagen.
Och trots att jag är snart ett halvår efter alla andra så måste jag erkänna att de är ju faktiskt helt okej.